MySpets

Jag saknar henne faktiskt litegrann, min f.d syster alltså. En liten röst i mitt huvud viskar "Hon är ju ändå din syster" och försöker få mig att inse att jag borde förlåta henne, å andra sidan är fortfarande rösten som skriker "Hon är inte värd det" betydligt högre. Det är två små kopior av mig (ni vet, såna som brukar symbolisera samvetet i tecknade filmer) som styr mig just nu och delar upp mig i 2 delar, dels den riktigt elaka djävulen My som med stor skadeglädje övertygar mig gång på gång att jag mår bäst utan henne och dels den där alldeles för snälla, söta, lilla ängeln My som försöker övertyga mig med sitt sunna förnuft att jag MÅSTE förlåta. Jag vill inte, men jag börjar sakna henne litegrann och livet här "hemma" känns helkasst, ingen att prata om hela nätterna. Fortsättning följer...