Ibland känns det som att orket bara sviker, att hjärtat bara vill sluta slå och hjärnan den har inte jobbat på länge. Det känns som att all lycka bara rinner av mig, som att allt det som är bra inte vill fästa i mitt inre. Jag ser det dåliga, suger åt mig det som en uttorkad tvättsvamp, men det bra rinner av som om man sprutar vatten på någonting som är inoljat. Jag vet att jag borde känna mig lyckligare än någonsin, för jag har precis allt det jag behöver, men ändå så gör jag inte det, jag ser bara det jag förlorat och gått miste om, inte det som jag vunnit på det, ser inte erfarenheterna, de nya vännera, de nya värderingarna, ingenting! Jag har inte ork att vakna på morgonen och att ta mig ut och göra någonting som förr, det finns inte ens i tankarna.. Är det här meningen med livet? Att inte göra ett skit, bara leva som en zombie bara för levandets skull? Är det det? Vavava? Isåfall ser jag ingen som helst mening med att försöka fortsätta..
Och det värsta är att det finns en person på denna jord som verkligen har fått mig att må lite extra bra den sista tiden, tycker om honom så otroligt mycket, men jag kan inte låta mig göra det, för innerst inne vet jag att det bara finns en person som jag någonsin älskat och det är så otroligt svårt att bara släppa det. För första kärleken kom och den gick men i mina tankar, i mitt hjärta och i min själ finns den alltid kvar, Kärleken!
