Den vackraste stunden i livet var den när du kom och allt var förbjudet.
Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om, för det ekar i huvudet.
Det blod som jag trodde var stilla, det fick du att rinna,
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna.
Jag somnade den natten i tron på att allt var en del i vår kärlekshistoria.
Men det visade sig dagen därpå att jag hade gjort fel när jag gav dig en gloria.
Och den stund som jag kände som nära var blott alvedon
och de himmelska ben som jag ville förtära de gick därifrån.
Du kanske somnade den natten så vaken och drömde om allt som vi kunnat göra,
om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt, om någon att beröra.
Och jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken,
men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten
- Jag liksom föll över kanten.
Den jävligaste stunden i livet var den när du gick och allt var förlorat.
Där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick allt jag hade förstorat.
Så kom änglar och ta mig till honom och ge mig en chans,
för jag tror att snart brinner ett hjärta för honom någon annanstans..
