Dag 17 – Mitt favoritminne
Jag har genom åren hunnit samla på mig så otroligt mycket minnen, så det är otroligt svårt att bestämma sig för bara ett.
Men jag minns särskilt en gång, egentligen ganska tråkigt, när jag och M hade bråkat värre än aldrig förr, jag var arg och ledsen och i all förtvivlan tog jag bara på mig foppatofflorna och kudden under armen, pyjamasen hade jag fortfarade på och gick. Trots att det var mitt i smällkalla vintern så gick jag i tunna pyjamasbyxor och tofflor, med kudden under armen, ringde T och bestämde mig för att aldrig gå tillbak. Så arg var jag. Jag ville inte ens prata med honom, så jag svarade inte när han ringde och när han ringde till T så sa hon bara att hon inte hade någon aning om vart jag var.
Det är inte det som är favoritminnet, utan det bästa var att det faktiskt löste sig, efter många om och men bestämde jag mig för att svara och när jag hörde en ledsen röst i andra sidan luren kunde jag inte vara arg längre, så jag promenerade tillbak, mötte upp honom och allt löste sig.
Jag vet inte varför just det minnet har fastnat så, men det har det verkligen gjort..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar