MySpets

Här kommer mitt "tänka-efter"-inlägg efter många om och men, har dock tappat hälften av tankarna som skulle skrivas ner här, men grundtanken finns kvar, nämligen: Att man alltid finns där och ställer upp för andra innebär inte nödvändigtvis att man är tillräckligt stark för att aldrig själv behöva någon som finns där och ställer upp. Det är nämligen så att jag råkar vara en sådan person som sällan visar att jag har ont, är deppig eller mår dåligt på något sätt, vill helt enkelt inte besvära andra med mina problem och om jag mot förmodan visar det någon gång så ber jag oftast om ursäkt ungefär 1000000 gånger efteråt för att jag ens öppnade käften. Men ibland så brister muren även för den som håller fasaden väl, ibland behöver även den "starka" en famn att gråta ut i eller någon som bara lyssnar för en sekund eller 2 och just i de stunderna så finns oftast ingen där, ingen som lyssnar eller bryr sig. Varför? - Jo för att alla tar en för givet, alla tar för givet att man själv klarar sig igenom alla kriser. Men tänk på en sak nästa gång ni träffar en person som verkar vara stark, ställ bara en enkel fråga någon gång ibland, för ett enkelt "Hur mår du?" kan rädda en hel dag.

Nu skriver jag "Alla" som om ingen någonsin ställer upp, men det är inte så jag menar, den som tar åt sig av det här inlägget kanske borde ta sig en funderare och till er andra: fortsätt vara guldkanten på vardagen för många, det betyder mycket att någon bryr dig ibland.

Kom just hem från en skön tur ute i löpspåren, känns great att äntligen vara igång med träningen "på allvar" igen, såhär efter alla semesterkilon. Så nu lämnar jag ett löfte här, så kan jag inte bryta det: Från och med nu är det minst ett "träningspass" (löpning, promenad, gym eller någonting annat fysiskt ansträngande utanför jobbet..) som gäller varje dag, och förhoppningsvis får jag ihop 2 tillochmed, ett före jobbet och ett efter jobbet, önska mig lycka till!