MySpets

En gång lovade jag mig själv att aldrig falla i träsket, att aldrig känna pirret i magen när man ser en människa. Att aldrig någonsin älska någon, but hey, look who's talking now. Här sitter man med dessa fjärilar i magen och ett sånt där otroligt löjligt lyckorus i hela kroppen så fort telefonen ringer, och tänker "hoppas det är han"! Gaah, snacka om att svika ett löfte liksom! Och det som gör mig mest arg är att jag inte ens ogillar det, i'm lovin it! Det gör mig bara så fjantigt fnittrig och glad.. JAG SKULLE INTE BLIR SÅN, aldrig. But I geuss that's story now! Jag föll, den jäveln fick mig att falla, falla ner i det där satans träsket, det där otroligt underbara satans träsket. Nu sitter jag där och funderar varje dag hur fan jag ska ta mig ur det, ju mer man kämpar för att inte sitta fast, svårare blir det att ta sig ur det. För man blir så barnsligt lycklig, det är som kvicksand, man kan bara vänta tills man sitter fast helt och inte kan ta sig lös.. Men jag gissar att det är det som kallas kärlek!<3