Dag 05 – Vad är kärlek?

Åh gudars, vilket svårt ämne!
Det är väl meningen att man ska tycka att kärlek är när det pirrar i magen och man inte kan sluta tänka på en person och visst kan väl det vara kärlek, men jag har en liten annan syn på det också.

Kärlek som i Kärlek på riktigt är för mig när 2 personer blir 1, när man inte längre "bara" är ett gulligt par, utan när man är beredd att dela på allt, när man inte längre bara är förälskade utan också bästa vänner. Kärlek är när man har hittat den man inte kan leva utan, när man hittat någon som kan se rakt igenom en, lite telepatiskt sådär, man behöver inte säga någonting för den andra vet vad man tänker ändå. Man ser när den andra mår dåligt, men också när man mår riktigt bra. När man inte bara vill somna med någon, utan också vakna med den personen även de riktigt dåliga dagarna. Då man verkligen kan vara sig själv med en människa och ändå känna sig trygg och älskad. Det är kärlek för mig!

Kärlek är ett väldigt brett begrepp måste jag säga, det är ju inte bara den delen när man hittat "Mr. Right", utan allt det man känner för nära och kära är väl kärlek på sitt sätt. Kärleken till en bästa vän, eller till familjen är minst lika viktig som den man känner för sin partner. Och alla har väl sin syn på kärlek, precis som på allt annat, eller hur?

Dag 04 – Det här åt jag i dag

En bild säger mer än tusen ord..

Det här är inte jag bloggen.. Jag är inte en sån tjej som har ont och lider av ständigt illamående, det passar inte alls i mitt liv. Och det som är ännu värre är att jag hatar att gnälla, jag hatar att låta andra veta att jag mår dåligt, jag vill inte belasta andra med mina problem. men NU ORKAR JAG INTE LÄNGRE. Det suger livet ur mig och gör mig till någonting jag verkligen inte är. Därför vill jag bara be alla om ursäkt, för att jag beter mig skumt, för att jag inte är jag och för att ni får stå ut med allt det här. Det är inte min mening alls, det bara blir så.
Och det här är allt som räddar mitt liv just nu..

Dag 03 – Mina föräldrar

Jaha, börjar väl med Mammsen då, hon heter Eva och är strax över 40, men ser inte ut att vara en dag över 30. Vi har verkligen varit som hund och katt när jag var yngre och jag kan säga att jag aldrig riktigt varit särskilt mammig av mig, men ju mer åren gått så har jag lärt mig att uppskatta denna underbara varelse som jag kallar mamma. Det finns inte ord som kan beskriva hur tacksam jag är över att hon finns, hon har ställt upp för mig i alla lägen. För mig är Mamma en trygghet. Allt hon gjort för mig under de senaste 2,5 åren är obetalbart. Hon har suttit oräkneliga timmar vid min sängkant och väntat. Så tack underbara Mamma, det finns ingen lika bra som du <3

Sen har vi ju, icke att förglömmas, världens genom tiderna grymmaste Pappa Tord. Inte nog med att han är 60 bast och pigg som 20, han är dessutom MIN pappa. Jag har utan tvekan alltid varit Pappas lilla flicka. Har sprungit runt fötterna på min stackars far sen barnsben och vi har precis samma intressen. Om Mamma är trygghet så är Pappa stolthet för mig, jag har alltid dyrkat allt pappa har gjort. Har han tagit en skruvmejsel och fixat med något har jag gjort precis likadant. Jag är oerhört stolt över min pappa, han är lugn och förstående och lätt att prata med.

Alla blir vi väl ibland less på våra föräldrar, så fungerar ju livet, men oavsett hur arg och ledsen jag kan vara på dem vissa dagar, så Älskar jag min Mamma & Pappa <3

Dag 2 - Min första kärlek

Var ju tänkt att jag skulle ta det här igår, men eftersom att jag tillbringade dagen i sjukhusängen tillsammans med min älskade Herbert (droppställningen för er som inte hängt med) så fick det bli ett senare projekt. Så...

Vart ska jag börja? Jag var 15 år, gick andra terminen i 9an, allt var ju spännande då, man skulle börja på gymnasiet och börja bli vuxen och killar var ingenting jag egentligen brydde mig om. Jag var nog mer en sån tjej som tyckte det var viktigt att plugga så jag fick en bra framtid och killar var ju kul att umgås med men inte mer än så. Dessutom var det ju hur ballt som helst att åka epatraktor, det var i en sådan hela den här kärlekshistorian fick sin början, vi hamnade helt enkelt i samma epa en kväll. Han hette Marcus (eller det heter han väl än) och jag minns att vi pratade i telefonen i timmar varje natt efter det och det var så skumt för jag var aldrig ens trött på skoltid fast jag inte sov på natten och smsade hela skoldagarna. Jag minns än idag första gången vi träffades, bara vi 2, vi såg The forgotten minns jag, men jag har ingen aning om vad den handlade om och på den vägen var det, vi fortsatte ses och blev ganska snabbt ett par och var det rätt länge sen. Men allt som har en bra början har ett bra slut och fast vi ville tro att det var kärleken som skulle hålla livet ut så gjorde det inte det. Har väldigt många fina minnen med Marcus, men vi passade inte ihop och idag är vi ingenting, inte ens vänner tror jag. Det är tråkigt men livet blir så ibland.

"I mina drömmar finns du alltid kvar.."

Usch vilket jobbigt ämne det här var, livet har ju gått vidare och jag har ju en liten tendens att bli väldigt nostalgisk ibland och ska jag vara helt ärlig kan jag tycka att det är väldigt tråkigt att vi inte kan ses som vänner idag, eller ens hälsa på varandra.

Nånå, nu slutar jag vara nostalgisk och ser framåt istället, jag måste skriva ikapp mina "utmaningar", det vill säga att även "Dag 3 - Mina Föräldrar" kommer upp senare idag..
Något att se fram emot kanske ;)

Dag 1 - Om mig..

Det här är inte lätt alls, vart ska man börja?
Jag heter iallafall My Spets, har precis fyllt 20 år och bor för tillfället i ett lugnt villaområde i lilla Malmberget. Det finns ingenting som förgyller mina dagar mer än vad dans gör, när jag inte tränar dans, så drömmer jag om dans, tänker på dans eller jobbar med ännu mer dans. Detta har jag gjort dem senaste 14 åren, vilket innebär att det inte är ett intresse utan en livsstil. Ibland hinner jag även trycka in ett körpass, för sjunga tycker jag också väldigt mycket om. Jag sjunger hellre än bra kan man väl säga.

Nu är det ju inte så att jag är så hemskt tragisk att jag bara sjunger och dansar hela dagarna. Nej, det finns en del i mitt liv som heter Ungdomsrådet också och den delen är nästintill ett heltidsarbete i omgångar. Ungdomsrådet har verkligen förändrat mig, mycket! När jag satte mig på mitt första urådsmöte så var jag blyg, försiktig och oorganiserad. Idag 4 år senare, är jag mer eller mindre raka motsatsen. Jag är (eller känner mig iallafall) stark som person, jag vågar ta för mig och lever numera i organiserat kaos. Jag har en väldans tendens att ta på mig massvis med saker utan att se till att allt passar ihop, vilket ofta innebär att jag får flänga omkring från ett ställe till ett annat, oftast utan rast och vila och jag äter sällan ordentlig mat. Detta trots att jag för tillfället ska vara sjukskriven.

Sen finns det ett litet dystert kapitel i mitt härliga norrlänska liv, en liten del som jag inte pratat om direkt, för 2,5 år sedan var jag med om en bilolycka, just då och där trodde jag inte att det var så farligt och jag trodde verkligen inte att jag 2,5 år senare skulle ligga på opertionsbordet pga av det som hände då. Nog pratat om det nu, det är förhoppningsvis ett avslutat kapitel, men nu kom det också med.

Annars är jag nog en ganska glad och positiv tjej, jag har dåliga dagar precis som alla andra, men så länge de bra dagarna är fler än dem dåliga så är allt som det ska. Jag har svårt för bitterfittor men älskar levnadsglada idoter, för dem är som mig ungefär.

Av någon konstig anledning har det blivit så att nästan hela mitt umgänge består av killar, vet inte vad detta fenomen beror på, men om jag får dra en gissning så skulle jag säga att det är så fruktansvärt mycket lättare att umgås med killar än med tjejer, killar är mer okomplicerade. Det är inte lika mycket tissel, tassel och skitsnack, utan i killgäng säger man vad man tycker och sånt uppskattar jag. Kan också hända att min brutala humor och sätt att vara skrämmer iväg dem flesta tjejer jag har en chans att bli vän med.

Förutom allt detta kan jag ju nämna att jag tillhör en helt underbar familj, jag bär upp namnet Spets med stolthet och bredvid mig somnar varje kväll en väldigt söt gosse vid namn Jacob, men nu är det slutpratat om mig. Godnatt!

Har upptäckt att det är allt fler som börjar med den här, tänkte att jag också skulle haka på den ideén, så i 30 dagar ska jag skriva om det här;

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Kanske börjar senare idag, så är hela gjord lagom till nyår ;)